Jenny Strömstedt: ”Sluta aldrig att ge”

Årets moderator på Visa vägen-galan är journalisten Jenny Strömstedt. För magasinet Samhall Story skriver hon här en gästkrönika.

Det har varit en varm sommar, en sommar då ogräset brändes bort av hettan tillsammans med intentionerna om olika utflykter och hobbyprojekt. I stället flämtade många stillasittande på balkonger, vid badstränder eller tog sin tillflykt till luftkonditionerade köpcenter för att hitta orken till någon form av ambition utöver själva varandet. Det har också varit en sommar med ledarskap i fokus. Det politiska ledarskapets trovärdighet var centralt inför riksdagsvalet. På den internationella scenen prövades de demokratiska nationernas förmåga att navigera i de mest komplicerade konflikter.

NÅGONSTANS DÄREMELLAN, i glappet mellan min egen privilegierade lojhet och världens behov av näst intill övermänsklig diplomati landade de få tankar jag lät flyta igenom mitt överhettade sinne medan semesterdagarna rann ut i sanden. Det var inga märkvärdiga tankar. Det var ord om alltings mening och min egen betydelse(löshet). Jag frågade mig de redan tänkta, på gränsen till naiva, frågorna. Förstår barnen i Gaza att jag tror på dem och på fred och frihet, inte genom att kedja fast mig vid avfyrningsramper utan genom att skänka pengar till Unicef? Räcker det att jag ger den unga mamman som tigger utanför Ica en hundring eller borde jag lämna ett matpaket för att vara en rättmätig medmänniska. Jag läser om hur en familj upplåter sin sommarstuga och andra lämnar in namnlistor till rumänska ambassaden. Om jag bara ger, accepterar jag då inte idén om att hon kommer att sitta kvar alla dagar. Alla varma och kalla dagar till den första höststormen blåser oss genom extrapriserna hem till vardagens snabbmakaroner och falukorv, och de som kommer därefter?

PÅ EN HEMSIDA EFTERLYSER RÖDA KORSET samtalsledare till smågrupper med nyanlända flyktingar inom ramen för SFI. Två timmar i månaden är insatsen. Jag kunde bli volontär. Jag kunde rensa olja på stränderna i Mexikanska golfen. Jag kunde besöka fler ensamma gamla damer än min egen tant Marianne som jag inte sett på alldeles för länge. Jag borde stödja fler barnhemsprojekt och lämna in mina gamla glasögon för återvinning tillsammans med klädsäckarna som jag släpar ner till Stadsmissionen några gånger om året. Jag kunde skaffa mig fler kompisar och tänker på alla rusiga middagsdiskussioner om vikten av fördomsfrihet och individens lika rättigheter och möjligheter. Är den övertygelsen något värd så länge 96 procent av mitt umgänge ser ut som något ur Clone wars? Varför finns det inte plats ens i våra egna liv för det som är annorlunda?

VÄRLDEN SNURRAR I SITT VANSINNE. Jag tänker att jag måste dissekera min och andra överprivilegierade människors bekvämlighet. Vi som kan köpa oss medmänsklighet och en tillfällig sinnesro medan världen brinner. Vi som vet att i den andra vågskålen ligger alltid någons tacksamhet över värden som borde vara dem givna från början i stället för att bli lösningen på en avlägsen människas behov av självförverkligande. Ändå kan vi aldrig sluta ge, av oss själva och efter ekonomisk förmåga. Godheten måste friskrivas från bakomliggande syften så länge dess omedelbara effekt är människors överlevnad. Alla kan göra något sägs det, samtidigt som frågorna snurrar vidare över jordklotets axel och sommar blir till höst. De naiva och kanske skämmiga. De komplicerade och livsavgörande. Finns det någon som vågar visa vägen?