Alla behöver vi någon som tror på oss, var temat för årets Visa vägen-gala. Inför ett fullsatt Rival vid Mariatorget i Stockholm fick tunga representanter för näringslivet, politiken och branschorganisationer uppleva en sedvanligt gripande gala. Och förstås hylla vinnarna – årets arbetsgivare och årets eldsjäl.

Under Visa vägen-galan delas priserna för årets arbetsgivare och årets eldsjäl ut. Priserna syftar till att hylla de hjältar som varje dag gör skillnad när det gäller att öppna arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning. Och förutom prisutdelning innehåller galan ett seminarium där ett antal tunga talare från näringslivet berättar om sin syn på talang och hur man hittar den hos alla individer.

I år gick det prestigefyllda priset till Cristina Forssander (årets eldsjäl) och IAC i Göteborg (årets arbetsgivare). Det var två märkbart rörda pristagare som gick upp på scenen för att ta emot sitt pris.

Tunga talare

Talarlistan gick inte av för hackor. Först ut var Hans-Olov Olsson (vice styrelseordförande för Volvo Cars) pratade om Volvos värdebaserade ledarskap, som är anledningen till att han har stannat på företaget i nästan 50 år;

– Respekt för människan, omsorg om miljön, säkerhetstänkande i alla dimensioner – det skapar energi hos oss allihop.

Carola Lemne (vd för Svenskt Näringsliv) tog över stafettpinnen. Hon menar att det är fullständigt avgörande för Sveriges välstånd att vi utnyttjar alla människors talanger.

– Att se lösningar istället för problem, att vända upplevda svagheter till styrkor – det är tecken på äkta entreprenörskap.

Martin Lundstedt (vd Scania) propagerade ”älska avvikelserna – det är största källan till framgång”.

Erik Strand (ordförande Samhall) uppmanade publiken att ta sitt ansvar genom att anställa personer med funktionsnedsättningar.

Karin Bodin (vd Polarbröd) berättade bland annat om Polarbröds högt satta mål som säger att företaget ska vara helt förnybara i sin verksamhet år 2022, exempelvis genom att enbart använda grön energi.

Jan Scherman (chef på Aftonbladet TV och aktuell med boken ”Räkna med känslorna”) fokuserade på vad varje enskild människa måste göra i vardagen: ”Vi måste alla våga säga ifrån när vi ser människor runt omkring oss bli mobbade eller hotade på grund av ursprung eller funktionsnedsättning. Tystnad får fördomar att gro.”

Randy Lewis är före detta företagsledare och internationell profil inom arbetet med att inkludera människor med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden. Han menade att det är enbart den som är funktionsnedsatt som kan avgöra vad personen kan eller inte kan.

Den framgångsrika entreprenören Isabella Löwengrip fick för några år sedan diagnosen ADHD. Helt plötsligt fick hon svaret på hur hon haft energi nog att bilda ett gäng olika aktiebolag redan innan 24 års ålder. Hon berättade om hur hon väljer att se sin ADHD-diagnos som sin superkraft.

Sist ut var Per Strömberg (koncernchef Ica). Han jobbar stenhårt för att spegla sina kunder genom sina medarbetare och menar att ”mångfald lönar sig – det handlar inte om välgörenhet”.

Med på film var även sportpersonligheterna Erik Hamrén och Pia Sundhage. De inspirerande fotbollsprofilerna pratade bland annat om vikten av att se varje persons unika talanger och att sätta personer på rätt plats i laget. Då kan det uppstå magi.

Stark film, ”Alla behöver någon som tror på oss”

Ett alltid lika uppskattat inslag på galan är den film där några personer med funktionsnedsättningar får ta plats och berätta om sin verklighet. Under vinjetten ”Alla behöver någon som tror på oss” fick vi träffa tre fantastiska – vitt skilda – människor tillsammans med en person som varit till stor betydelse för deras utveckling och ökade självkänsla. Filmen vittnade om känslofulla, nära relationer som varit direkt livsavgörande.

Peter Anderberg var en av de medverkande i filmen. Han jobbar som chaufför på Samhall. Ett jobb som han verkligen älskar. Men det finns en annan sak i livet som Peter brinner passionerat för – och det är 70-talsmusiken. I bandet Soulspine sitter Peter bakom trummorna under turnéer och studioinspelningar. Och på Rival.

För, avslutningen på galan togs i anspråk av ingen mindre än Peter och hans älskade trumset. Publiken fick njuta av ett imponerande trumsolo innan det var dags för mingel och mat.

I vanlig ordning blev årets gala en tillställning som vi kommer minnas med värme under lång tid.

2012 firade visa vägen fem år. Då spelade vi in en film med några tidigare vinnare av Visa vägen-priset, bl.a. Carin Götblad, Max Hamburgerrestauranger, Per Johansson samt Sweprod med nuvarande jurymedlemmen Henrik Svensson. Vad har Visa vägen-priset betytt för dem?

På fredagseftermiddagen avslutade juryn sin resa genom landet. I Stockholms innerstad hittade de en eldsjäl som var i staden på besök.

Cristina Forssander, som arbetar som chef för arbetsmarknadsenheten i Trosa kommun, har ett stort engagemang inom organisationen Ledarna. På fredagen hade hon åkt till Stockholm för ett möte på deras kansli. Ett möte som kom att handla om helt andra saker än vad hon hade väntat sig.

Mitt i mötet öppnades dörren till konferensrummet av jury-ordförande Mats Agurén. Till ljudet av applåder och hejarop deklarerade han att Cristina Forssande är Årets eldsjäl i Svealand och därmed en av tre personer har kan vinna det nationella Visa vägen-priset på galan i Stockholm den 19 november.

Cristina får priset för ett engagemang som har gett ringar på vattnet, långt utanför den egna arbetsplatsen. Cristinas målmedvetna arbete har gett stora avtryck i Trosa kommun – men hon har också visat vägen och skapat nya förutsättningar för socialt ansvarstagande hos en hel generation chefer.

Juryns motivering

Cristina Forssander är årets eldsjäl i Svealand. Hon tilldelas priset för ett engagemang som gett ringar på vattnet, långt utanför den egna arbetsplatsen. Cristinas målmedvetna arbete har gett stora avtryck i Trosa kommun – men hon har också visat vägen och skapat nya förutsättningar för socialt ansvarstagande hos en hel generation chefer.

Årets gladaste finalist? Se Cristinas överraskning här

Externa länkar

Svt.se: ”Hon är årets eldsjäl”

Ledarna.se: ”Det finns en alldeles särskild sorts chef, en som aldrig ger upp om en medarbetare och som ser möjligheter där andra ser svårigheter och problem. En sådan chef är Cristina Forsander”

Trosa.se: Cristina Forssander, chef för AME är Årets eldsjäl i Svealand

På fredagsmorgonen inleddes den sista dagen av Visa vägen-juryns resa. Det hade blivit dags att uppmärksamma och överraska den vinnande eldsjälen och arbetsgivaren i Svealand.

Jalle Jungnell, ägare av Panthera AB, hade förberett sig för möte med en viktig leverantör från Japan. Men någon japan kom inte. Istället var det delar av Visa vägen-juryn som kom på besök.

De som för dagen arbetade i Pantheras lokaler i Spånga i Stockholm hade på fredagsförmiddagen samlats för kafferast i lunchrummet. När Visa vägen-juryns ordförande Mats Agurén med följe klev in i lokalen var det många som förvånat lyfte på ögonbrynen. När Agurén sedan berättade att Panthera är Svealands Visa vägen-vinnare i kategorin av Årets arbetsgivare övergick förvåningen dock snabbt i jubel och applåder.

Panthera, som bygger rullstolar, får priset för att de är ett företag där förmågan alltid står i centrum och där annorlunda inte är något negativt. Genom ett djupt engagemang och en stark värdegrund har Panthera blivit ett företag som speglar hur hela samhället ser ut.

Juryns motivering

Årets arbetsgivare i Svealand heter Panthera. Panthera är ett företag där förmågan alltid står i centrum och där annorlunda inte är något negativt. Genom ett djupt engagemang och en stark värdegrund har Panthera blivit ett företag som speglar hur hela samhället ser ut.

Här kan du se hur överraskningen i Spånga gick till

Torslanda i Göteborg – det var nästa anhalt för den kringresande Visa vägen-juryn.

Ledningen för International Automotive Components (IAC)hade på onsdagsmorgonen samlats för ett möte i den gigantiska fabriksbyggnaden i Torslanda. Ett möte som hastigt avbröts av att Mats Agurén, Eva Hansdotter, Karl-Petter Thorwaldsson och Mats Eliasson från Visa vägen-juryn rusade in.

IAC, som är en viktig underleverantör åt Volvo, var nominerade till Visa vägen-priset i kategorin Årets arbetsgivare. Till ljudet av applåder och kamerablixtar tillkännagav juryn att IAC utsetts till regional vinnare och därmed är Götalands kandidat till det åtråvärda nationella Visa vägen-priset.

IAC tilldelas priset för att de har visat att hög kvalitet och affärsmässighet kan kombineras med ett stort socialt ansvarstagande. Genom att se förmågor och möjligheter istället för brister och hinder visar de vägen mot en mer hållbar arbetsmarknad.

Juryns motivering

IAC har visat att hög kvalitet och affärsmässighet kan kombineras med ett stort socialt ansvarstagande.
Genom att se förmågor och möjligheter istället för brister och hinder visar de vägen mot en mer hållbar arbetsmarknad.

Så reagerade IAC:s ledning på överraskningen

Visa vägen-resan rullar vidare och idag var det dags för årets eldsjäl i Götaland att överraskas och uppmärksammas.

Samtidigt som eleverna började röra sig hemåt anlände delar av Visa vägen-juryn till Blichers friskola i skånska Axelvold. Samtidigt hade Birgitte Blicher blivit kallad till ett möte med Samhall och skolans rektor.

Birgitte, som bland annat driver Blichers friskola, var helt ovetande om vad som skulle ske när jury-ordförande Mats Agurén med följe plötsligt steg in i rummet för att meddela att hon är en av årets Visa vägen-vinnare.

Birgitte tilldelas priset för sitt outtröttliga och inspirerande engagemang för att barn och vuxna med funktionsnedsättning ska kunna delta i samhället fullt ut. Genom ett målmedvetet arbete skapar hon inkluderande arbetsplatser där förmågan står i centrum.

Juryns motivering

Birgitte Blicher får priset för sitt outtröttliga och inspirerande engagemang för att barn och vuxna med funktionsnedsättning ska kunna delta i samhället fullt ut. Genom ett målmedvetet arbete har hon skapat inkluderande arbetsplatser där förmågan står i centrum.

Se Birgittes reaktion när Visa vägen-juryn överraskade henne

Nu har Visa vägen-juryns överraskningsresa genom landet inletts, med syfte att uppmärksamma och lyfta fram de regionala vinnarna av det prestigefulla hållbarhetspriset. Först ut var årets Eldsjäl i Norrland.

I kommunfullmäktigesalen i Bodens stadshus hade 60-talet tjänstemän samlats för att lyssna till kommunchefen. Mötet avbröts av att jury-ordförande Mats Agurén rusade in och tog över mötet.

Denna gång var det dags för eldsjälen Ann-Britt Sundberg att uppmärksammas. Sundberg tilldelades Norrlands Visa vägen-pris för sitt arbete med att öppna upp kommunens äldreboenden så att fler personer med funktionsnedsättning kan få ett arbete på dem.

Juryns motivering

Ann-Britt Sundberg är årets eldsjäl i Norrland. Hon tilldelas priset för sitt arbete med att öppna äldreomsorgen i Boden för personer med funktionsnedsättningar.  På ett genuint och inspirerande sätt har hon visat vägen till en arbetsplats där alla medarbetare, oavsett bakgrund, ses utifrån sina egna förmågor och möjligheter.

Film: Ann-Britt Sundberg blir överraskad

Skellefteå Kraft Arena. Här stormade Visa vägen-juryns ordförande Mats Agurén in, där företaget Solkraft hade samlats för planeringskonferens. Solkraft, som skapar utvecklande arbeten till personer som befunnit sig i utanförskap, var nominerade till Visa vägen-priset i kategorin Årets arbetsgivare. Mitt i ett föredrag av Solkrafts verksamhetschef Per Bergman öppnades dörrarna och Visa vägen-juryn intog rummet.

Mats Agurén vände sig mot Solkrafts anställda och berättade att de blivit utsedda till regionala vinnare i kategorin Årets arbetsgivare, med motiveringen att de varje dag skapar nya möjligheter till arbete för hundratals personer som står långt från arbetsmarknaden.

Juryns motivering

Visa vägen-priset till Årets arbetsgivare i Norrland går till Solkraft. För att de med stort engagemang, och alltid med individen i centrum, skapar nya vägar till arbete. Solkraft är en arbetsgivare som sticker ut – särskilt bland andra offentliga verksamheter. Med enastående resultat gör de varje dag skillnad för hundratals personer och är en viktig vägvisare mot en mer hållbar arbetsmarknad där fler får plats och färre lämnas utanför.

Här överraskas Solkraft

Nytt jobb som chef på Aftonbladet TV och talare på Samhalls Visa vägen-galan, men det är inte det enda som Jan Scherman hunnit med under hösten. Han är även aktuell med Räkna med känslorna – en bok om ledarskapet och dess utmaningar.

Varför skriver du en bok om ledarskap?
– Jag ser fler och fler teknokrater i ledande positioner i stället för människor. Jag vill att känslorna ska räknas och andra värden än vad som står på sista raden ska bli viktiga på riktigt. Jag skriver även om medias utveckling och om makten i samhället. Men också här försöker jag visa på behovet av att både tala om och visa sina känslor. Jag tror att det öppnar vägen för grundläggande frågor om jämställdhet, mångfald och hållbarhet. Vår demokrati och principen om alla människors lika värde är inte en gång för alla given. Vi har alla ett ansvar för att i vardagen bekämpa fördomar och myter. Och slå vakt om demokratin.

Vad är bra ledarskap för dig?
– Att verkligen höra vad ens medarbetare säger. Men att lyssna betyder också att se sina medarbetare. Och naturligtvis låta sig påverkas, ta intryck. Chefen bestämmer till slut, men det är alltid bra att få reaktioner på det man vill göra. I detta ingår att stå ut med att bli kritiserad.

Varför ska företagsledare ta ansvar för mer än sitt företag?
– Alla företag är en del av vårt samhälle och spelar en viktig roll i vilka värderingar som vinner terräng. Vi är en stor del av våra liv på jobbet. Då kan inte chefer skärma av sig från frågor som handlar om jämställdhet, mångfald eller hållbarhet. Vi kan inte skapa två världar – en som är vår fritid och en annan som är arbetslivet. Det sitter ihop. Jag tycker det tillhör chefsansvaret att vara gott exempel och pådrivare i dessa frågor.

Årets moderator på Visa vägen-galan är journalisten Jenny Strömstedt. För magasinet Samhall Story skriver hon här en gästkrönika.

Det har varit en varm sommar, en sommar då ogräset brändes bort av hettan tillsammans med intentionerna om olika utflykter och hobbyprojekt. I stället flämtade många stillasittande på balkonger, vid badstränder eller tog sin tillflykt till luftkonditionerade köpcenter för att hitta orken till någon form av ambition utöver själva varandet. Det har också varit en sommar med ledarskap i fokus. Det politiska ledarskapets trovärdighet var centralt inför riksdagsvalet. På den internationella scenen prövades de demokratiska nationernas förmåga att navigera i de mest komplicerade konflikter.

NÅGONSTANS DÄREMELLAN, i glappet mellan min egen privilegierade lojhet och världens behov av näst intill övermänsklig diplomati landade de få tankar jag lät flyta igenom mitt överhettade sinne medan semesterdagarna rann ut i sanden. Det var inga märkvärdiga tankar. Det var ord om alltings mening och min egen betydelse(löshet). Jag frågade mig de redan tänkta, på gränsen till naiva, frågorna. Förstår barnen i Gaza att jag tror på dem och på fred och frihet, inte genom att kedja fast mig vid avfyrningsramper utan genom att skänka pengar till Unicef? Räcker det att jag ger den unga mamman som tigger utanför Ica en hundring eller borde jag lämna ett matpaket för att vara en rättmätig medmänniska. Jag läser om hur en familj upplåter sin sommarstuga och andra lämnar in namnlistor till rumänska ambassaden. Om jag bara ger, accepterar jag då inte idén om att hon kommer att sitta kvar alla dagar. Alla varma och kalla dagar till den första höststormen blåser oss genom extrapriserna hem till vardagens snabbmakaroner och falukorv, och de som kommer därefter?

PÅ EN HEMSIDA EFTERLYSER RÖDA KORSET samtalsledare till smågrupper med nyanlända flyktingar inom ramen för SFI. Två timmar i månaden är insatsen. Jag kunde bli volontär. Jag kunde rensa olja på stränderna i Mexikanska golfen. Jag kunde besöka fler ensamma gamla damer än min egen tant Marianne som jag inte sett på alldeles för länge. Jag borde stödja fler barnhemsprojekt och lämna in mina gamla glasögon för återvinning tillsammans med klädsäckarna som jag släpar ner till Stadsmissionen några gånger om året. Jag kunde skaffa mig fler kompisar och tänker på alla rusiga middagsdiskussioner om vikten av fördomsfrihet och individens lika rättigheter och möjligheter. Är den övertygelsen något värd så länge 96 procent av mitt umgänge ser ut som något ur Clone wars? Varför finns det inte plats ens i våra egna liv för det som är annorlunda?

VÄRLDEN SNURRAR I SITT VANSINNE. Jag tänker att jag måste dissekera min och andra överprivilegierade människors bekvämlighet. Vi som kan köpa oss medmänsklighet och en tillfällig sinnesro medan världen brinner. Vi som vet att i den andra vågskålen ligger alltid någons tacksamhet över värden som borde vara dem givna från början i stället för att bli lösningen på en avlägsen människas behov av självförverkligande. Ändå kan vi aldrig sluta ge, av oss själva och efter ekonomisk förmåga. Godheten måste friskrivas från bakomliggande syften så länge dess omedelbara effekt är människors överlevnad. Alla kan göra något sägs det, samtidigt som frågorna snurrar vidare över jordklotets axel och sommar blir till höst. De naiva och kanske skämmiga. De komplicerade och livsavgörande. Finns det någon som vågar visa vägen?